Fråga vem som helst:
Säg ett tal mellan noll och hundra!
Svaret blir, statistiskt sett, oftast 37.
Möjligen 73, men det bryr vi oss inte om just nu.
Idag blev jag 37.
En heldag med mina barn.
Lite jobb mitten på dagen.
Lunch med x mitten på jobbet.
Tre av mina barn tassade upp och tisslade och tasslade i morse, medan jag låg uppe på loftet och log åt ljuden av deras förehavanden och gäspande suckar blandade med exhalterade fniss.
De sjöng - faktiskt riktigt fint! - och kravlade upp till mig med lite paket.
Igår gick Rasmus och de små till centrum för att hitta presenter till pappa. Med pappas Visa-kort i högsta hugg...
Bullfrukost och helt normal vardagsadmin. Skola för barnen, 112-dagen för dottern - ta på varma kläder. Ta med läxan! Jumpakläder? Jaha, jumpa torsdagar. Har inte lärt mig fyra scheman ännu.
Hållit så låg profil jag kan på jobbet. Vilket inte innebär såå låg. Alla vet att jag fyller år, de flesta att det är 37. Undrar vad de andra tror? Jag har fyra barn, borde vara minst 45. Jag ser ut och beter mig tämligen juvenilt, kan inte vara mer än 32. Jag tar mig pondus som endast en med 23 års erfarenhet förtjänar. Jag har chefer som inte fyllt 30.
Gubben Einstein hade väl rätt, även om det inte var just dessa relationer han avsåg. Men allt ÄR relativt.
Jag funderar över 37.
Att det är det vanligaste "slumptalet" mellan noll och hundra.
Gör det min ålder nu till den mest normala? Den mest förutsägbara? Den vanligaste åldern?
Eller gör det min ålder nu till den minst styrda? Med minst förväntningar? Minst förutsägbara?
Det är lätt att hitta "tecken", för att få hjälp att veta hur man ska agera, vem man ska vara. Jag försöker, ibland desperat och med krystade resultat, att fly från tecknen, fly från förväntningarna, ofta enbart för att vara anti, oftare för att inte bli en schablon, för att ha något att stå för, för att ha tvingat mig tänka före handlandet.
Jag kan inte acceptera att jag styrs av simpla mekanismer. Acceptera att min egen vilja och drift är så underordnad normer och schabloner.
Jag vet. Jag borde lära mig att acceptera det jag måste acceptera, och hantera det jag kan hantera. Men var går gränsen?
Jag inbillar mig att var gränsen går mellan vad som bör accepteras och vad som bör hanteras är själva måttstocken för personlig utveckling.
Som spädbarn handlar det enbart om accepterande. Vi kan inte påverka någonting, egentligen.
Ju mer vi växer, desto mer lär vi oss hantera, lär oss forma vår värld, lär oss se skillnaden mellan det vi kan påverka och det som är en del av de förutsättningar vi ges.
Vi växer. Vi hanterar. Vi bygger vår värld.
Ibland stannar vi. Regrederar på acceptera/hantera-skalan. Orkar inte hantera. Accepterar. Förgör. Tar timeout i själen. Intalar oss att accepterande för stunden är ett hanterande i längden.
Ofta är det rätt.
Oftare är det fel.
Det är så lätt. Att låta andra hantera, att låta andra ta stegen. De nödvändiga stegen för att åstadkomma den nödvändiga förändringen för att åter göra livet drägligt.
Det här lät vansinnigt tungt och svårmodigt.
Men jag är ju inte där.
Det är nog bara folk omkring mig som får tankarna att vandra ditåt. Och så klart en liten milstolpe i att ha blivit slumpmässigt gammal.
Men jag har nu fått se Spin City-avsnittet där Carter blir anställd av administrationen! Mäktigt!
Sov gott.
37 är bra.
