Silverfestlig

There's a new sheriff in town.

Nä inte riktigt.
Men jag var på fest.
Exet fyllde 30 och hade "silverfest".
(Hur gammal är man när det är dags för guldfest?)
Det är klart att jag får lite betänkligheter över att gå på fest hos exet, med hennes "nya" kompisar som förmodligen fått en ganska vinklad bild av mig osv.
Men det var trevligt. Jag var trevlig. Och exet och alla andra.
Dansade faktiskt en gnutta.
Pratade och spelade musik och hoppades att ex skulle hitta någon trevlig karl. Fast nu var det ju mest bara "kompisar" där, så då är det väl kanske lite svårt. Nåja.

Cyklade hem på nattkröken och kände mig alldeles nöjd.


Fast alla tycker (nog) att vi är rätt konstiga. Vaddå har ni inte gjort slut? Då ska man ju tycka illa om varann och inte vilja vara i närheten av varandra!?
Jag vet inte på vilken nivå jag vill att det ska vara, men jag vill ha en bra relation till mina barns mor, och även till den människa som under åren blivit en nära vän, trots att vi inte kan eller vill leva tillsammans.
Men det är lite konstigt. Lite svårdefinierat för omgivningen. Framför allt familjen vet inte alls hur de ska förhålla sig. Och de har ju även den extra infallsvinkeln att de oroar sig för lillebror. Hur ska han klara detta?


Det är så jävla skönt att känna att jag mår bra, i mig själv, av mig själv, med mig själv, för mig själv.
Då kan jag även må bra med andra, med någon annan, för någon annan, för varandra, med varandra.

Fuck Jante - jag säger som jag sa i mitt hemcyklings-sms i natt:

Fy fan vad jag är bra!