Kontemplerande med syster

Jag har ikväll suttit med syrran och gaggat.
Vi gled in på vår egen och andras syn på oss själva.

Det är ett mysterium.

Hur uppfattas jag?
Hur vill jag uppfattas?

Vad stör sig andra på?
Vad charmas andra av?
Vad kittlar?
Vad tråkar?

Nånting gör vi alla rätt, nånting gör vi alla fel.
Det är klassiskt att prata om sitt dåliga självförtroende. Det tänker jag inte göra. Försöka att inte göra. Jag är mer inne på min egen fascination över att jag ändå gör någon form av intryck som uppfattas som positivt av vissa. Väldigt positivt av andra.

Jag är mysko.

Syrran är knepig.

På nåt sätt finns vi båda ändå i ett antal sociala och professionella sammanhang. Men jag har nog med problem att försöka förstå mig själv, så jag försöker inte ens gå in på syrran. Då får förbli hennes huvudbry.

Jag vet att jag har mitt sätt. Mitt dryga och dömande sätt.
Samtidigt som jag i vissa sammanhang är så lyhörd och tolerant. Men oftast inte.

Helt ärligt talat kan jag inte förstå vad behållningen av mitt umgänge är.
Vad kan jag attrahera med? (Nej - jag tigger inte komplimanger)
Och dessa undringar står i direkt kontrast till den grundkänsla jag fått i blodet - att jag är bra och kan och förmår. Och den känslan finns ju också kvar.

Det är då fan att det ska vara så knepigt.

Att jag ska vara så mysko.



Dags att inse - det här blogginlägget skrevs nog väldigt prematurt, och skulle fått ligga kvar som ett utkast i några dagar eller decennier tills jag egentligen vet vad jag vill få fram och hur det ska formuleras. Men jag lever idag. Och bloggar idag. Men definitivt ingen "Best Of".