Västsamhällets största fiende

Läser i DN och SvD om att den kalla julimånaden fått fler att knapra antidepressivt. Det ligger säkert nånting i det, att vi mår bra av att vara ute i sol (eller i regn för den delen) är ju föga överraskande.

Vädret rår vi inte över. Kläder finns ju för alla väder sägs det, men de är ju inte alla lika behagliga att ha på sig.
Något vi rår över är våra hushållsmaskiner.

(Nu är bloggaren ute och cyklar rejält, eller hur....?)

Västsamhällets fiende nummer ett är diskmaskinen.

I vissa fall blir det övertydligt att utvecklingen av vårt samhälle, teknik och vår skenbara levnadsstandard går för fort för våra stenålderskroppar och neandertalarsjälar.

* Vi gillar söta saker för de har en hög koncentration av energi, och när man hittar energi ska man se till att stoppa i sig det för att orka fälla veckans buffel. Vi vet aldrig när vi hittar nästa energikick, ät den medan den finns. Därför är våra kroppar och smaklökar programmerade att gilla sötsaker.
I dagens samhälle finns sötsakerna ständigt tillgängliga, med ett kilopris betydligt närmare kålrötter än buffelbringa. Alltså äter vi för mycket sött och våra kroppar kan inte hantera detta.
* Vi gillar lättköpt mental stimulans, då det anses utveckla våra intellekt, vi kanske lär oss utveckla en effektivare flintayxa... Vi skapar hjälpmedel för att maximera vår tillgängliga tid för denna stimulans. Det vi tappar är förmågan att slappna av själen.
Finns det något bättre än att ta sig an ett diskberg som sträcker sig mot stratosfären? En sysselsättning som kräver praktisk fokusering men en intellektuell insats långt under koma.
Man vänder sig alltså inåt. När annars skall vi få tid att kontemplera över oss själva, våra val och vår framtid?

För att spara in på kostnader för antidepressiv medicinering och psykvården i stort, med alla bieffekter det ger, ge statliga bidrag för att få folk att slänga ut diskmaskinen! Utan diskmaskin får man ju dessutom mycket mer plats för sin källsortering...