Blå och sur

Det var innebandy i måndags igen.
Istället för sedvanliga 6-10 pers, var vi 13.
Jag borde insett att antalet troligen var ett tecken...

De nya, som jag inte sett där förut, var alla stora - 185-195 nånting, och såg ut att trivas alldeles för bra på gymet - och hade alla ljusa tröjor på sig. Dvs de hamnade i det andra laget, eftersom jag hade färgad tröja.

För första gången sedan jag började i september hade jag inte linne, utan en t-shirt. Nu vet jag att det är ett dåligt tecken.

Jag börjar misstänka att rekryteringen av nya spelare var ett slugt välplanerat drag av tacklar-VD (läs Blå och nöjd här). Troligen hade de även haft en spion som kollat in min tröjfärg i förväg.

Nya stora gymkillarna var inte bara stora gymkillar, utan även snabba som fan och kunde dribbla och ha sig. Är inte livet bra orättvist ibland, mot oss som tror vi kan hanka oss fram på vilja och var femte gen på rätt plats?

Efter en halvtimme av halvdana insatser och ett ynka turmål från min sida kände jag att nu jävlar, nu är det 190% och jag ska inte ge mig!

Tips till alla läsare där ute:
Akta er för Nu jävlar-känslor!

Jag satsade!
Jagade, sprang, högg på allt.
Men höll igen lite, de vill ju inte köra så hårt lärde jag mig förra veckan.
Det är en svår kombination.
Gasa och bromsa på en gång liksom.

Så var det en av de där nykomlingarna som jag bara skulle ta bollen av. Jag hängde på, han fintade, han fintade en gång till, jag vände snabbare än foten. Foten hamnade under mig, men innan jag noterat det tog jag i för att komma vidare åt andra hållet.

Knak.

Först gjorde det klart ont. Inte på samma sätt som förut när jag fått småstukningar.
Visste inte om jag vågade stödja mig på foten.
Testade. Det gick, om jag var försiktig.
Linkade av planen. Tog av sko, strumpa och linda (som jag kört med sedan förra stukningen).
Kände och klämde försiktigt på foten. Verkade inte vara nåt brutet, men det kan det ju tydligen vara utan att man märker det direkt.

Istället för att få skjuts av kollegan hem till Täby för att hinna till mötet i skolan, bestämde jag mig för att halta bort och ta en dusch och åka kommunalt hem till skolan. Jag skulle hinna lika snabbt som om han skulle stressa och skjutsa.

Lindade foten stenhårt efter duschen. Hellre kallbrand i tårna än att pajja foten för gott. Tog mig till tunnelbanan, åkte till Östra, "rusade" upp till tåget och hann i tid. MSN med sonen så att han kunde möta mig och ta väskan när jag haltade från tåget till skolan.

Jag undrade efter en stund varför tåget fortfarande stod still.
Jag satt på fel tåg. Fan!
Hittade nästa tåg, en kvart senare, inte ett snabbtåg. Skulle bli alldeles för sen till skolan. Fan igen.

Åkte hem. Sonen mötte mig på perrongen med ett anteckningsblock och redo att ta min väska. Jag tackade för hjälpen, suckade, och följde med honom hem.
Ringde syster doktor. Hon kom med några goda råd och lite sympati.

Sov med foten lindad. Barnen fick följa varandra till skolan på morgonen. Jag lokaliserade en husläkare i Täby, och fick snabbt en tid. Tog bilen de 1000 metrarna till doktorn i centrum. Försöker att inte skämmas för det, jag var ju skadad... Det var visserligen ett antal år sedan jag uppsökte läkare, men mina erfarenheter sa mig att det var lika bra att ta med boken...

Doktorn var i tid (wow!) och hon skickade mig direkt till Aleris Röntgen. Där fick jag vänta ett par minuter, sedan röntgades min fotled från fyra vinklar.

Nu kom dagens första egentliga väntan. Satt 20 minuter med den härliga (nja) boken. Sedan fick jag mitt svar. "Ingen skelettskada". Skönt! Fast så klart lite synd att jag då tydligen larvat mig, det var ju inte ens nåt brutet... *s*

Gick tillbaka över gatan till doktorn. Ett par minuter där av klämkäcka råd - "träna upp den, kontrollerat, kanske sjukgymnastik, ge gärna stöd med en linda" osv - och sen var min tid som patient över.

Ganska precis en timme tog det. Två timmar från det att jag ringde.
Imponerande måste jag säga!

Under veckan har foten bättrat sig avsevärt. Jag har inte lindat den nånting, förutom under långpromenaden på dryga sex km (ja, det är en långpromenad i min värld) för en stund sedan.


Om inget övertydligt tecken visar sig, som inte ens jag kan missa, ska jag ta mig till gymet i morgon eftermiddag. Vem vet, även om jag inte blir 190 lång så kanske dribbelfömågan kommer på köpet?