Jag funderade nyss på det här med föräldrar, och den kontakt man har med dem.
Jag kan inte påstå att jag har en sådär totalutlämnande kontakt med mina, men vi pratar ganska ofta, och har kontakt via msn så gott som varje dag. Via msn blir det mest med pappa, men även mamma när hon sitter vid datorn ibland. Oftast då i slutet av månaden och det är räkningsdags *s*
Vi skickar länkar till artiklar som engagerar till varandra, tips om tv-program, hälsningar från omvärlden. Jag skickar ibland länkar till blogginlägg jag gjort, som jag har blivit lite stolt över och vill skryta med, eller som bara berör dem på något sätt.
Det är en trevlig kontakt, att ha den frekventa barometern på varandra.
Jag tror att det är en ganska normal situation, vi är nog inte alls så speciella i det avseendet.
Men min fundering gick till hur de kan ha haft det, med sina föräldrar.
Där tror jag det var väldigt annorlunda. Inbillar jag mig i alla fall.
Visst, telefonen vi använder idag fanns i liknande form även i deras ungdom, men nånting säger mig att det ändå inte blev samma ugnstermometer in i varandras liv som det vi har nu.
På gott och ont, så klart...
Det är för mig väldigt skönt att ha dem där, som stöd och för goda råd och dåd. (Obs "dåd" är inte bara lika med barnväkteri!)
Jag tror att de tycker det är skönt att ha lite "koll" på mig, att veta hur jag mår och lever. Det kommer definitivt jag vilja med mina barn, och vill det redan idag, och saknar det ofta redan idag.
Motsvarande gäller så klart för mig mot dem, jag ser att de lever och mår gott, och att jag förhoppningsvis inte alltför snart ska behöva fundera över vad jag ska göra med arvet.
Å andra sidan kanske jag inte får (tar mig) samma möjlighet att bli självständig och stå på egna ben. Inför beslut av alla storlekar rådfrågar jag ofta, istället för att våga lita på mitt eget omdöme. Visserligen är det långt från alltid som jag följer mina föräldrars eventuella råd, men likväl kan jag inte låta bli att fråga.
Jag känner mig fortfarande väldigt mycket som "barn", på ett sätt som jag omöjligt kan inbilla mig att de kände i samma ålder.
Fan, när farsan var i min ålder hade han gjort och upplevt och skapat det och det och det och det och..... känns det som. Och mamma också.
Men jag kommer alltid ha dubbelt så många barn som de ;-)
På gott och ont?
- Gott!
Föräldrar...
SvaraRaderaBarn...
Denna enormt viktiga relation som påverkar oss så extremt mycket.
Många gånger självklar. Och många gånger så komplicerad.
Jag har på många sätt en jättebra relation med mina föräldrar. Nära kontakt och mycket kontakt. Ibland påtvingad kontakt. Jag är så glad att jag har just mina föräldrar. Men ibland önskar jag att omständigheterna vore annorlunda. Saker som står utanför min makt att påverka liksom stör. Det är frustrerande.
På många sätt är jag väldigt lik mina föräldrar. Olika egenskaper från de två. Det är spännande. Och även det frustrerande ibland *s*. Men oftast positivt!!
Mest funderar jag över hur min bakgrund har påverkat/påverkar mig och hur det i sin tur återspeglar sig i min relation till mina barn. Vad jag gör likt. Vad jag gör annorlunda.
Jag har väldigt stor respekt för mina föräldrar. Kanske ibland tyvärr lite för stor. På det området känner jag mig också som ett "barn". Skulle vilja revoltera lite. Men när det gäller rådfråga så är det ytterst sällan jag gör det. Vad jag kan minnas har jag inte gjort det inför någon stor fråga på myyyycket länge. Känns faktiskt ganska bra när jag tänker efter. Ligger en styrka i det, inbillar jag mig... Däremot har jag flera gånger känt press och krav som har varit outtalade. Dumt. Och kanske helt i onödan. Men så är det.
Skulle visst kunna skriva hur mycket som helst om det här. Intressant ämne helt enkelt :).
Sokrates, den gamle greken, sade för 2400 år sedan att "ungdomen nu för tiden har ingen respekt för de äldre", och så vidare....
SvaraRaderaPå samma sätt som en del säger idag om ungdomen.
Respekt för de äldre ........ Vad innebär det egentligen?
Under 70-talet, när den här unge mannen (Jonas)växte upp, hade vi en bok som hette "Fritt föräldraskap" eller något sådant. Där skulle föräldrarna svara sina barn något liknande:
-"Jag förstår dig, mitt barn, men jag håller inte med dig."
Sån var inte jag, pappa till bloggens ägare.
När hans mormor tyckte att han skulle få åka ner för backen på sin tvåhjuling med stödhjul och sen lämna den där till någon som tog upp den igen kom jag i onåd hos min svärmor.
-" Jonas, gå ner och dra upp din cykel själv!", sade jag (skarpt, och han tvingades göra det).
Jag vet inte om jag var 70-talsförälder. Jag låtsades inte ge barnen rätt utan att dom fick rätt. 70-tals-föräldrarna började en otäck trend: Dom överlämnade besluten till sina barn med en fördold "jag har i alla fall rätt" utan att vara tydliga.
Jag försökte ge gränser! Gränser för ett litet barn. Väg att vandra, mot rättvisa och solidaritet, och den är inte lätt att vandra!
Förälder - barn.
Mycket att tänka igenom. Jag har varit rektor i 20 år och sett föräldrar som låtit sig bli barn, styrda av sina barn. Utan gränser.....
Som barn måste du få klar riktning av dom vuxna. Då känner du dig som barn. Och det tar säkert en 30 - 40 år att komma upp till känslan att vara vuxen i förhållande till sina föräldrar, även om man rent faktiskt är vuxen och klarar av sitt liv själv. Men känslan sitter där, på gott och ont.
Jag har i dag, 65 år gammal, en far som är 90. Som har regredierat och är en man i behov av hjälp. Som jag känner mig som förmyndare till. Det är en otäck känsla!
Jag vill inte kränka honom. Jag vill hjälpa honom att få en lugn och fin ålderdom och avslut på livet. Det otäcka är att våra roller förändrats. Jag har alltid varit sonen, men nu blir jag på sätt och vis fader till min egen fader.
Hag gjorde vad han tyckte var rätt för att ge mig en god start i livet!
-----
Jag ska försöka sammanfatta:
Man är alltid barn till sina föräldrar. Man är alltid beroende av uppmuntran, av beröm och bannor. På gott och ont.
Men det otäcka är när jag i dag som son känner att jag har blivit förmyndare för min far. Jag har ändrad position.
Jag är far till min far. Jag är far till min son men ändå en kamrat som försöker ge goda råd, ibland.
Sen jag blev mamma har min syn på mina föräldrar ändrats kapitalt. Det är intressant att se hur ens egna erfarenheter ger nya perspektiv på dem. Jag pratar alltid om viktiga beslut med mina föräldrar innan jag fattar dem själv. Har tre stycken att ta hjälp av, så ibland kan det bli många åsikter i vågskålarna. Alla människor behöver känna sig behövda. Det är bra att fråga dem om råd o dåd. Du är inte mindre vuxen för det, det tyder väl mest på att du inte är grumlad av någon slags fånig stolthet.
SvaraRadera