Sociala sammanhang och att umgås med sig själv

Som alla regelbundna läsare vet står jag inför en separation. I slutet av juni exekveras den.

En och annan fundering väcks ju naturligt inför denna förändring.

En av dem är att umgås med sig själv, trivas i sitt eget sällskap, tillåta sig njuta av ensamheten. Bara vara.
Det är klart problematiskt. För mig, och gissningsvis för många andra.

Problemet har dessutom två sidor, som till viss del kanske även står i motsats till varandra.

Den första delen är förväntningar och normer.
Man ska vara social. Man ska umgås. Man ska sysselsätta sig. Att vara själv är per samhällets definition ett misslyckande.
En obokad helg utan aktiviteter får man viska om. Då är det något lurt. Eller så är man helt enkelt en dålig och oengagerad förälder. Barnen måste ju stimuleras! Föräldrar som inte stimulerar sina barn ses som ett problem. Nej. De problem vi har är överstimulerade barn.
Ta det lugnt... De små liven har gott om tid på sig att bli goda samhällsmedborgare utan att man måste ta dem på Cosmonova, Aquaria, Junibacken, golfkurs, babysim och Skansen varje helg.

Den andra delen är att vi är ju sociala djur.
Vi har våra röster för att kommunicera, och vi har utvecklat språk för att göra oss förstådda och utbyta erfarenheter. Kärnfamiljen må vara ett nytt påfund grundat i religiösa fabler, men innan det blev normen för samhället var vi ju del i än större ”familjer” som ständigt umgicks.
Vårt hela varande byggs upp och definieras av det sociala sammanhang vi befinner oss i. Men vad är sammanhanget när vi står själva, utan medmänniskor omkring oss?
När vi är själva finns inga förväntningar på hur man bör bete sig och vara.
Det är ju en underbar frihetskänsla i det, att inte ha några förväntningar att leva upp till, inga invanda mönster från det sociala sammanhanget att följa.
Men det är ju även en lite läskig känsla... att stå helt utan de ramar som vi ju alltid lutar oss emot som definierar vad som är möjligt och tillåtet.
Utan sällskapet utmanas våra intellekt.
Vem är egentligen jag? Vad väljer jag att sysselsätta mig med? Utan socialt sammanhang blir vår egen personlighet diktator över vårt beteende.

Det är med lite skräckblandad förtjusning jag ser fram emot mina ensamma kvällar hemma. Vad kommer jag göra då? Hur kommer det kännas? Kommer jag sitta fastklistrad vid telefonboken eller msn eller tv’n för att försöka stilla mitt sociala underskott? Jag hoppas ju såklart att det inte blir så, och nu är jag lite mer förberedd på att hantera impulserna, i och med att jag har formulerat detta. Självinsikt och känn din fiende osv...
Framtiden må utvisa!