Jakob Hellman och Etnologi

Någon som känner igen sig?

Nej aldrig då.

Det är en lite intressant känsla - i sin tragikomik - som infunnit sig. Det är egentligen inte en dålig känsla, och borde inte vara så jobbig heller. För det är något bra.

Min ungdom kännetecknas för mig av att ha varit Kompisen. Till alla mina tjejkompisar som sakta växlade under åren. Det gav mig väldigt mycket, det har format mig till den jag är idag; en kille (jag vet - man!) som faktiskt har ganska bra pejl på sin omgivning och då framför allt den kvinnliga delen av omgivningen. Det är bra.

Jag hade faktiskt någon enstaka killkompis, men det var nog mest för att man skulle det, så jag försökte jag med. Men allvarligt talat - hur kul är killar? Jag har aldrig riktigt förstått charmen med såna som jag.

Sen fick jag en liten timeout på en sisådär 15 år, när jag var mer än kompis och det ramlade ut kottar till höger och vänster från den ena och sen den andra sambon.
(Helt underbara och fruktansvärda älskvärda kottar ska jag tillägga, så ingen tror att det bara är något i periferin för mig.)
(Helt underbara och fruktansvärda älskvärda sambor ska jag tillägga, så ingen tror att de bara var något i periferin för mig.)

Under åren har jag som alla andra fått börja lära mig ett och annat. En del om mycket, men mest om mig själv. Som tur är. Och faktiskt mycket om andra också. Kanske rent generellt om människor.

Jag känner lite att jag är tillbaka efter min timeout. Killkompisen till tjejkompisarna. Fortfarande måste jag erkänna att killar, eller män som de heter nu för tiden, inte gjort något större intryck på mig. Även om jag rent relationsmässigt tror det bästa vore att konvertera. Synd bara att jag inte verkar ha några anlag för att funka den vägen. Nåja, det var inte det jag skulle prata om nu.

Det är så otroligt fascinerande med människor. Hur de fungerar och vad som får dem att ticka. Vad som får dem att hicka. Vad får det att klicka och när uppstår en spricka? Mellan pojke och flicka...

Hur kommer det sig att en förödande majoritet av alla människor ägnar så stor del av sina liv åt att fokusera på sina (inbillade) brister? Och fokus ligger inte på att korrigera eller acceptera eller maskera bristerna, utan enbart på att mer eller mindre medvetet grotta in sig i dem. Det är ju så synd! Ett sånt slöseri med energi och kraft och tid och all denna kärlek som inte får plats för att ångesten tar sån plats! Ibland när jag ser sånt på för nära håll börjar jag stilla för mig själv gråta. Det är så synd.

Etnolog. Det om något är mitt kall. Nej, det var lite krystat. Inte kall. Men min själ brinner nog lite där... om den är förmögen att brinna. Även det tvekar jag ibland över. Men det är väl klart den är. Fan vad blygsam och rädd för stora ord jag blivit. Ska skärpa mig.

Jag fick idag glädjen att säga några snälla ord till en vän som tyckte det var jobbigt just idag. Det är så lätt ibland! Jag ser min vän, känner med henne (honom? nä, vad trodde du *s*) och säger bara vad jag känner och tänker. Och det värmer och gläder. Vad enkelt. Men ändå inte.

I de allra flesta situationer är det svårt att skita i prestige och förväntningar och kliva ur den allmänt accepterade rollen för sammanhanget. För mig är det så. Det är väldigt få situationer som jag enligt mig själv har svårt att finna mig i, men de kommer alla med en vattenstämpel över verkligheten som definierar ramarna, jag förväntar mig att följa vissa mönster. Dessa mönster byggs upp både av andras förväntningar och mina egna fördomar om vad situationen kan acceptera av mig.

Som jag tidigare varit inne på ger mitt jobb inte särskilt mycket utrymme för att känna något kall eller ens att brinna för det jag gör. Det är klart att funderingarna kommer... Om det var så enkelt att ge så mycket till min vän idag, varför inte satsa på att sadla om helt och gå åt det hållet... Ja, jag vet inte. Trygghet? Vilket ju bara är ett snällare ord för feghet.

Tryggheten är viktig. Jag vet att det jag gör idag gör jag bra, även om jag gör andra saker bra också. Jag har en bra lön, och en massa barn att försörja. Inte läge riktigt, känns det som. Dessutom ska det krävas väldigt mycket mer tanke och motivation för att nu gå en annan väg. Jag stänger ingen dörr, det har jag nog aldrig gjort i mitt liv, det är så definitivt, och har jag det så är det väl just den dörren jag ändå gått igenom kan jag tänka mig.

Jag börjar tappa tråden lite och vet inte helt vart jag är på väg.

Men jag har fått tänka idag. Jag gillar att tänka. Jag gillar att känna. Jag gillar mina vänner. Alla från "exet" till "prospektet". Det är skönt att känna att jag kan bry mig om människor! Och inte bara för att jag är så nära dem att jag "måste" bry mig om dem. För att jag vill bry mig.

Jag vill fortsätta bry mig.

Jag vill finnas där när jag behövs.

Jag vill fanemej till och med vara Jakob.

Just nu är jag där. Och trivs ganska bra.